AIS(Automatic Identification System) är ett system som gör det möjligt att ombord på ett fartyg identifiera och följa andra fartygs rörelser. Systemet utvecklades som ett noggrannare alternativ till radarpositionering av omgivande fartyg. Tack vare AIS kan man se bland annat ett fartygs storlek och dess identitet, dessutom kan man se fartyg som befinner sig i radarskugga eller på andra sidan en ö, fördelarna mot äldre radarsystem är påtagliga. AIS-sänder via VHF och de fartyg som är utrustade med AIS-mottagare kan ta emot sändningar, avkoda dem och presentera informationen i sitt eget navigationssystem.
Klass A och B
AIS-är indelat i klass A och B där klass A sänder informationen baserat på fartygets fart och kursrörelser och Klass B endast sänder var 30:e sekund, oberoende av yttre faktorer. Klass A sänder information om fartygets destination, last och beräknad ankomsttid och har högre prioritet på frekvensbanden än vad klass B har.
All information går via VHF
Informationen överförs via två VHF-kanaler (161.975 & 162.025 MHz, kanal 87 och 88) växelvis, och trots mängden fartyg är utnyttjandegraden av kanalerna i Sverige bara någon procent. Meddelandet sänds med 9,6 kbps och använder GMSK-modulation, bandbredden är 25 kHz eller 12,5 kHz. Klass A har 12 W uteffekt och klass B har 2 W uteffekt, oavsett klass är varje utsändning mycket kort, cirka 30 ms. För att en enhet skall få sända måste enheten hitta en ledig tidslucka. Kommunikationen i AIS klass A bygger på kommunikationsprotokollet STDMA (Self Organising Time Division Multiple Access), utvecklat av den välkände svenske uppfinnaren Håkan Lans. STDMA använder tidsluckor för sändning men kommunikationen är inte beroende av en basstation, STDMA kan tilldela enheterna tidsluckor utan inblandning av en basstation. Detta reglerar STDMA genom att tillsammans med nyttoinformationen inkludera en reservation för nästa utsändning.
Klass B använder CSTDMA-protokollet, (Carrier Sense Time Division Multiple Access) som bygger på samma principer, men dessa enheter får inte reservera en tidslucka för nästa utsändning, till skillnad från klass A.
AIS-utrustningen fungerar alltså utan operatör och utan någon central styrning eller påverkan. Detta, som också är systemets styrka, innebär att det inte krävs någon fast infrastruktur eller driftscentral för att systemet skall fungera och kunna utväxla av information mellan olika fartyg.
Transponder
För att få använda en AIS-transponder i ett fartyg måste man ansöka om tillstånd hos PTS. Transpondern förprogrammeras sedan med statisk information som till fartygets namn, bredd och längd. Utöver detta sänder AIS-transpondern ut dynamisk information som fartygets position, hastighet, kurs, destination med mera, dessa data inhämtas från navigationsutrustningen ombord, normalt en GPS/DGPS mottagare eller andra navigationsinstrument som tillexmpel logg och gyrokompass.
AIS-transpondern är sammansatt av en VHF-sändare, som sänder informationen i datapaket, två VHF-mottagare och en VHF DSC-mottagare (Digital Selective Calling). AIS-transpondern ansluts till fartygets övriga system och sensorer och kommunicerar däremellan med NMEA-protokollet eller liknande kommunikationsprotokoll. Den data från andra fartyg som tas emot med VHF-mottagarna, avkodas och konverteras till valt kommunikationsprotokoll för att sedan skickas vidare till fartygets navigationssystem och visa informationen ihop med övrig navigationsinformation.
Det finns även rena AIS-mottagare som är ett stöd i navigeringen på till fritidsbåtar.
Dold transponder på förslag
Håkan Lans har gett som förslag att fartyg skulle ha en dold AIS-transponder som backup till den normala transpondern. Fartygskapningar är ett stort problem och kaparna brukar koppla ut AIS-systemet så snart de kan. Enligt Håkan Lans kan en sekundär transponder, placerad där inte kaptenen vet var den är, börja sin utsändning om den första elimineras. Denna transponder skulle då kunna förprogrammeras med annan information för att tydliggöra att fartyget kapats.
Även iland
Sjöfartsverket har även ett nät av närmare 40 stycken AIS-basstationer iland som tar emot informationen och gör den tillgänglig för olika delar av Sjöfartsverket och för andra myndigheter. Information från AIS-används som underlag för att förbättra sjötrafikinformation, sjöräddningsinsatser och isbrytningsoperationer.
Utvecklingen globalt
Över hela världen byggs det nationella landbaserade AIS-nätverk. Från en enda nod skall nationell trafik kunna övervakas samtidigt som det är möjligt att kommunicera med fartygen. Kina har det största systemet med cirka 200 AIS-basstationer och 50 servrar. I Europa finns det stora nationella AIS-nätverk i bland annat Spanien och England, system med ett 80-tal stationer i drift.
Nästa steg i utvecklingen går mot internationella system och kanske även världsomspännande AIS-nätverk. Visionen är att åstadkomma är ett system för att kontinuerlig kunna följa ett fartyg från en hamn till en annan. Målet är att försvåra terrorism och smuggling genom att man då kan följa världens cirka 60 000 handelsfartyg på en och samma skärm.
Ovanstående artikel är skriven av Ulf Seijmer och har tidigare publicerats i SKEF News nr 2 2011